... om ensamhet, längtan och lärande i terapeutrollen

Att sätta mig ner och reflektera utifrån min yrkesroll som terapeut väcker blandade känslor hos mig. Det kändes svårt till en början – min tankar drogs hela tiden mot det personliga planet. Dessutom befinner jag mig som yrkesperson i flera olika sammanhang där terapeutrollen blir ganska ensam.

Men när jag samlat tankarna och reflekterat en stund så inser jag mer och mer vad det är som ibland skaver - det är bristen på trygghet i relation till en kollega, en kollega i samma roll och som finns tillhands i vardagen. Ensamheten väcker ibland en känsla av tomhet – att inte ha någon att dela funderingar med, ställa frågor till eller bara få berätta att man har en tuff dag och få höra att det är alldeles okej. Jag längtar efter att ha en eller flera nära kollegor som delar samma yrkesvardag. Under min reflektion blev det tydligt för mig hur viktig min handledare är – både som personligt stöd och som förebild i min yrkesroll. Hon har gett mig trygghet, tillit och empati, och hon tror på mig även när jag själv tvivlar!

Jag inser att mitt ansvar och mina plikter som terapeut kräver balans i mig som människa, men att det ofta är svårt att ge min sårbara sida det utrymme och den omsorg den behöver. Kanske är det ibland normer, både yttre och inre, som står i vägen. Jag önskar att kunna möta min egen sårbarhet med mer närvaro och empati, istället för att bara försöka leva upp till "omgivande" förväntningar. En viktig påminnelse från min pågående steg 2-utbildning är att det måste vara hållbart att vara sig själv – och att misslyckanden inte bara är tillåtna, utan också värdefulla lärdomar på vägen!

Mitt liv är ganska intensivt men tack vare ett förutsägbart familjeupplägg har jag ändå tid för återhämtning. Mina insatser som terapeut sker med regelbundenhet men inte "5 dagar i veckan 8-17" som tur är. Jag arbetar även på högskolan, där jag har en helt annan roll men ändå får jobba med samtal som det centrala arbetsverktyget. Intressant nog ser jag min tid i den rollen som en form av återhämtning från det känslomässigt intensiva arbetet som terapeut. Där kan jag mer leva ut mina pedagogiska färdigheter.

Jag är målmedveten och har valt en väg som känns oerhört meningsfull, men jag påverkas också av ett behov av bekräftelse och av mina egna höga inre krav och tvivel. Jag söker ständig utveckling och vill växa, men brottas samtidigt med självtvivel och längtan efter att bli sedd och uppskattad för den jag är med alla fel och brister.

Att dela dessa tankar är sårbart, men kanske kan någon känna igen sig. För mig är det viktigt att påminna både mig själv och andra om att vi är människor – även i rollen som terapeut. Och att det är just i det mänskliga, i längtan, tvivlet och viljan att växa, som vi hittar vår styrka och vår förmåga att möta andra med empati och närvaro.

//Din Livlina